Daniel Vergara klandras av Mediernas Etiknämnd

Publicerad den 16 mars 2024
En granskning av hur Daniel Vergaras personliga konflikter blir hans drivkraft i agendadrivna vendettor maskerade som journalistik.

Daniel Vergara i en park med en polisbuss i bakgrunden
Daniel Vergara

Drev sitt relationsdrama som journalistik

Daniel Vergara, tidigare anställd hos vänsterorganisationen Expo, har på sistone gjort sig känd som skribent för diverse vänsterextrema bloggar. Hans texter har ofta innehållit konspirationsteorier, överdrifter och vilseledande rubriker, vilket tyder på ett yrkesmässigt och personligt förfall. Denna gång ledde det till en fällning hos Mediernas Etiknämnd för hans ogrundade påståenden om mig på den klimatalarmistiska bloggsajten Syre. För dem som känner till Vergaras arbetsmetoder var detta knappast förvånande. Det verkliga problemet i detta fall är dock inte anklagelserna i sig, som Mediernas Etiknämnd avfärdade, utan Daniel Vergaras drivkraft av hämnd. Det verkar som en misslyckad relation med en mycket yngre man har lämnat honom hämndlysten vilket påverkat hans omdömesförmåga. I sin strävan efter hämnd mot den yngre mannen använde Daniel Vergara mig som ett verktyg, utan att inse att jag skulle ta saken vidare till Medieombudsmannen eller ens skriva om det.

Den unge mannen var nyss fyllda 20 år när konakten inleddes med Daniel Vergara, då nästan 40 år gammal. Vergara messade ofta under förespeglingen att vilja träffas. Det som började som vad som verkade vara en journalistisk relation, kopplad till arbete, spårade ur till att omfatta mängder med nattliga SMS med "musiktips", dolda hot och manipulativa smickerförsök – beteende som ofta associeras med stark alkoholberusning och emotionell instabilitet. Situationen förvärrades när Daniel Vergaras meddelanden antog en mer skrämmande ton, inklusive påståenden om att den unge mannen skulle förrådas av sina närmaste, tillsammans med erbjudanden om “beskydd" från Vergara själv.

Nattliga SMS från Daniel Vergara

Daniel Vergara blir hotfull

Kommunikationen mellan dem pågick i flera månader och nådde sin brytpunkt när den unge mannen tydligt markerade att han inte önskade mer kontakt. Men Daniel Vergara, fast besluten att inte lämna saken därhän, lät sig inte avskräckas. Konfrontationen eskalerade till den grad att den unge mannen kände sig nödsakad att ansöka om kontaktförbud och valde att dela med sig av sin upplevelse på sociala medier. Detta, naturligtvis, gick inte Vergara förbi utan irritation; han svarade med ett hot som mer eller mindre kunde översättas till att den unge mannen snart skulle finna sig själv omskriven i en mindre smickrande krönika.
Hånfullt hot från Daniel Vergara om förestående uthänging

Och så började en plan ta form för att smutskasta den unge mannen. Daniel Vergara, med hjälp av ännu en ur den skara unga män som Vergara tycks omge sig med, Patrik Hermansson, känd för att ha vunnit ett hederspris på Gaygalan QX, tog sig an uppgiften med stor iver. När duon Vergara och Hermansson insåg att de uppenbara källorna inte gav tillräckligt med ammunition, vände de sig till mer tveksamma metoder och dök de ner i de sociala mediernas dunkla vrår i hopp om att kunna presentera något som kunde svärta ned den unge mannens rykte.

Mathias Wåg, ledare för terrornätverket AFA
AFA-ledaren Mathias Wåg

Koka soppa på en spik och kalla det journalistik

Föregående år hade Mathias Wåg, en ökänd ledarfigur för terrornätverket Antifascistisk Aktion (AFA), luftat en absurd teori. Enligt honom skulle jag tillsammans med ett par andra utgöra någon slags mentorer för den unge mannen i journalistik och politik. Ett rent påhitt från AFA-ledaren som han aldrig ens försökt belägga. Den unge mannen själv verkade varken ha behovet eller önskan om sådan vägledning, och mitt intresse av att erbjuda den var minst lika obefintligt. Wågs besatthet av min person sträcker sig över två decennier, med en rik samling av bevis i form av skärmdumpar från hans sociala medier. Han har tillskrivit mig ansvaret för nästan varje negativ händelse i sitt liv, oavsett hur långsökt kopplingen varit. Om så en kritisk röst i sociala forum belyste hans mörka förflutna, var det i hans ögon som om alla vägar oavsett ledde tillbaka till mig.

Daniel Vergaras användning av Mathias Wåg som grund för sina artiklar avslöjar inte bara en brist på journalistisk integritet utan också en djupare strategi. Trots att han väl kände till Wågs tvivelaktiga tillförlitlighet som källa, såg Vergara en möjlighet i att addera ytterligare en "källa" till mixen. Genom att inkludera ett uttalande från en anonym person på Twitter, som upprepade Wågs påstående, kunde han tekniskt sett hävda att han hade stöd från två håll – trots att båda i praktiken härrör från samma ursprung.

I denna virvel av händelser var mitt engagemang ytterst perifert. Jag deltog visserligen i en debatt, omgiven av ett hundratal lyssnare, där också den unge mannen uttryckte sin åsikt om publicering av personuppgifter. Min ståndpunkt var försiktig; jag gav uttryck för att jag inte stödde hans synsätt utan gav snarare uttryck för en viss tveksamhet. Daniel Vergara tycktes dock finna det lämpligt att snedvrida situationen till något den inte var – han beskrev det som att jag och den unge mannen hade en diskussion om vem som skulle "hängas ut". Visst, vi befann oss i samma rum och diskussion, men vår interaktion var minimal men det skrev inte Vergara. Till yttermera så anförde han som "bevis" att jag ett par år innan hade fått en fråga från den unge mannen på Twitter, helt öppet blev också som "bevis" i Vergaras konstruerade narrativ om ett samarbete med en "morddömd nazist". Att jag inte besvarade frågan och att den ställdes för några år sedan utelämnade Daniel Vergara. Denna typ av journalistik är inte bara ohederlig; den är direkt manipulativ.

Det som gör Vergaras arbete särskilt klandervärt är det fullständiga utelämnandet av relevant kontext. Han undvek att nämna tidpunkten för den inspelade debatten, vilket var cirka två år innan han publicerade sitt haveri till artikel på bloggen Syre. Han lät bli att inkludera detaljer som kunde ha kastat ljus över situationen i en rättvis bild. Det mest uppenbara tecknet på Vergaras vilseledande taktik var dock hans totala avsaknad av konkreta exempel på det påstådda samarbetet mellan mig och den unge mannen. Han presenterade inga faktiska bevis för sitt påstående, sannolikt eftersom sådana påståenden enkelt kan ifrågasättas och motbevisas.

Inte första gången
Denna systematiska vilseledning har blivit ett signum för Daniel Vergara, en metod han använder för att framhäva sina egna narrativ, oavsett sanningshalten. Det är ett arbetssätt som inte bara undergräver journalistikens grundprinciper utan även skadar de individer som ofrivilligt blir måltavlor i hans texter.

Det illustrativa exemplet belyser hur Daniel Vergara i Expos tidning missvisande porträtterade en man som en rasistisk förövare. Även om mannen hade begått ett brott, var det Vergaras beskrivning av händelsen som framställde honom i en ytterst negativ dager, genom att felaktigt framställa brottet som rasistiskt motiverat. Detta baserades på mannens berusade tillstånd och ogenomtänkta uttalanden under förhör. Han uppgav att bland annat att hans motiv till misshandeln var att offret var svart. Daniel Vergara, som då hade både förundersökning och dom, kunde enkelt konstatera att offret ifråga var en vit svensk man och inte ett alls svart, ändå valde Vergara att undanhålla detta och lurade därmed läsarna.

Det avsiktliga vilseledandet från Daniel Vergaras sida har tagits upp av branschmedier för journalister, bland annat i Sveriges Radio’s Medierna i P1. Mediekommentatorn Nils Funcke lyfte fram händelsen i tidningen Journalisten, där han kritiserade det inträffade utan att nämna Vergara vid namn.
Lennart Fernström
Lennart Fernström
Finansieras av skattebetalarna
Daniel Vergaras journalistiska metodik kräver en specifik typ av redaktionell miljö. En där agenda prioriteras högre än grundläggande journalistiska principer som integritet och sanningsenlighet. 

Lennart Fernström, redaktören för bloggen Syre, verkar ha varit en sådan person som fann Vergaras arbete kompatibelt med sina egna redaktionella mål. Lennart Fernström är en tveksam bidragsentreprenör vars "affärsidé" verkar vara att starta så många internetbloggar som möjligt med statligt mediestöd som främsta inkomstkälla. Daniel Vergaras senast deklarerade inkomst på 318 400 kr finansieras således av skattebetalarna.

Ett enkelt beslut för Mediernas Etiknämnd

Min anmälan till Medieombudsmannen och påföljande kommentar till Lennart Fernströms trams till försvar tog mig några minuter i anspråk, jag brydde mig aldrig ens om att läsa igenom min egen anmälan och replik innan jag skickade in dem. Ärendets utgång var så självklart att inte ens Medieombudsmannen kunde använda det där gummibandet de kallar pressetik för att avslå anmälan. Lennart Fernström, styresman över den konspiratsteoretiska och märkliga bloggen Syre, valde en försvarslinje så genomskinlig att den närmade sig det komiska. Hans argumentation byggde på att han påstod sig sitta på belägg för de kontroversiella påståendena om mig i Vergaras artikel, men fann det under sin värdighet att dela dessa med omvärlden eller ens förklara hur det mytomspunna samarbetet mellan den anklagade och jag skulle se ut. Kulmen på denna fars nåddes när han med ett stort mått av allvar framkastade att min anmälan möjligtvis kunde ha sina rötter i en ogillande av Daniel Vergaras, låt oss säga, internationella härkomst. Vilket land Fernström hänvisade till, det vete gudarna, för han lämnade frågan öppen om det var Vergaras norska eller chilenska ursprung som skulle ha retat gallfeber på mig. Det hade onekligen varit underhållande om Fernström broderade ut sina teorier ytterligare. Vad som är mindre självklart är dock Medieombudsmannen och den särställning den organisationen har. Det är min övertygelse om att lagstiftningen bör ändras så att det blir enklare att driva mål mot förtalande medier och att allt Medieombudsmannen gör ska ses i ljuset av den ägs och drivs av de stora tidningsutgivarna, däribland Aftonbladet och Expressen, som knappast kan sägas vara ledstjärnor var gäller pressetik. Den utsedde Medieombudsmannen brukar oftast vara en journalist från just dessa redaktioner.

Mediernas Etiknämnd klandrar Daniel Vergara och bloggen Syre
Klandret mot bloggen Syre för att ha saknat belägg för påståendena om mig
Daniel Vergaras personliga vendetta illa maskerad som journalistik innebär att Syre föreläggs att publicera klandret och betala en ynklig sanktionsavgift till Medieombudsmannen på 13 000 kronor, ännu ett argument varför lagstiftningen borde ändras så det blir enklare och billigare för förtalade privatpersoner att ställa medier till svars för deras övertramp. Beslutet kan läsas i sin helhet här.

Daniel Vergara har erbjudits att kommentera och svara på mina frågor. Han har inte hörts av.

Tycker du att den här artikeln saknar en pusselbit? 
Tipsa mig!